Neapolitanska sånger på en operakonsert

Vad en neapolitansk sång är

En neapolitansk sång är ett stycke på neapolitanska, vanligen för en manlig solist, i former som kärlekssången eller serenaden. Dess ställning som institution går tillbaka till 1830-talet, då en årlig sångtävling inleddes inför Piedigrotta-festivalen, som hedrade Madonnan i Piedigrotta vid Mergellina. Utvandrare från Neapel och södern förde med sig många sånger ut i världen mellan omkring 1880 och 1920. I början av 1900-talet sjöng Enrico Caruso dem som extranummer på Metropolitan Opera och spelade in många av dem, och de blev en del av standardrepertoaren för operatenorer.

O sole mio

O sole mio härstammar från 1898 och sjungs på neapolitanska; titeln betyder "min sol". Texten är skriven av Giovanni Capurro. I omkring 75 år tillskrevs melodin enbart Eduardo di Capua, fram till dess att en dom i Turin 2002 erkände Alfredo Mazzucchi som medkompositör. En gäst på konserten i Rom nämner den tillsammans med Funiculì, funiculà och Granada. Caruso och Pavarotti hör till dess många sångare, och Pavarottis version vann en Grammy Award 1980.

Funiculì, funiculà

Funiculì, funiculà härstammar från 1880. Luigi Denza från Castellammare di Stabia satte musik till text av journalisten Peppino Turco, på neapolitanska, för att markera den första bergbanan uppför Vesuvius, och den framfördes samma år på Piedigrotta-festivalen. Festivalens låtskrivartävling hade pågått sedan 1830-talet och fortsatte till 1950, så sången anslöt sig till en lång rad melodier skrivna för en enda kväll.

Torna a Surriento

Torna a Surriento är två bröders verk: Ernesto De Curtis skrev musiken 1894 och Giambattista, poet och målare, den neapolitanska texten. Sången upphovsrättsskyddades 1905. En senare historia förknippar den med en premiärministers besök i Sorrento 1902, men familjepapper visar en kopia inlämnad åtta år tidigare. Den engelska titeln är Come Back to Sorrento, och tenorerna håller den fortfarande nära till hands.

Granada, en gäst från Mexiko

En gäst på konserten i Rom minns hur tenoren sjöng Granada på spanska. Granada är en sång från 1932 av den mexikanske kompositören Agustín Lara om den spanska staden, och den har blivit en popstandard inspelad av många tenorer, bland dem Plácido Domingo, Mario Lanza och Luciano Pavarotti; den är José Carreras signaturmelodi. Den är inte neapolitansk, men den visar hur konsertens sånger sträcker sig bortom själva operan. Programmen ändras beroende på datum, så ingen låt är garanterad, men det är dessa sånger gästerna nämner.

Sångerna i ordning

Sångerna som gästerna nämner skrevs med decenniers mellanrum, för mycket olika tillfällen: invigningen av en bergbana, en älskares serenad och en hyllning till en spansk stad. Datumen nedan kommer från varje sångs egen historia, och tillsammans visar de hur en lokal neapolitansk repertoar blev något som varje tenor lärde sig.

• 1880: Funiculì, funiculà, komponerad av Luigi Denza för invigningen av Vesuvius bergbana
• 1894: Torna a Surriento, komponerad av Ernesto De Curtis; upphovsrättsskyddad 1905
• 1898: 'O sole mio, med text av Giovanni Capurro
• 1932: Granada, av den mexikanske kompositören Agustín Lara

Att höra dem i Rom

Gästerna på Romkonserten nämner 'O sole mio, Funiculì, funiculà och Granada. Programmet ändras beroende på datum, så ingen sång är garanterad, men kvällen har plats för dem: beskrivningen listar napolitanska sånger vid sidan av arior från Turandot och Rigoletto samt Vivaldis De fyra årstiderna. Om en av dessa sånger är anledningen till att du bokar, ställ frågan till arrangören via bokningssidan innan du betalar.